Jag gillar att titta på fotboll. Mitt intresse rör både internationell och svensk fotboll. Igår såg jag Chelsea besegra Barcelona med 1-0 i Champions League efter ännu ett drömmål av Drogba. Ikväll ser jag Helsingborg kämpa ner Öster på ett ödsligt Olympia och gå vidare till final i svenska cupen. Jag undrar om det är samma sport jag ser idag som jag njöt av igår. Det är grön gräsmatta, 11 man i varje lag och en boll som jagas. Det var det igår med men där stannar också likheterna. Det är smärtsamt att se hur hopplöst efter svensk fotboll är på alla plan(er
) då man jämför med hur det ser ut ute i Europa.
Då jag hade porr- och sportleverantören Canal+ i mitt kanalutbud kunde det hända att jag efter ett par timmar på Råsunda en söndageftermiddag i oktober kom hem och bänkade mig i soffan framför Premier League eller Serie A. Situationer man just hade applåderat och jublat över i råsundaborgen skulle närmast betecknas som ett felpass på brittiska öarna. Det där målet man stod och skrek "Ååårets Mååål!!!" så saliven sprutade och ögonen tårfylldes av skulle knappt ens vevas i repris i Italiens motsvarighet till Fotbollskväll om så självaste Roma tofflat in det.
Jag måste dock ge beröm till alla kommentatorer av svensk fotboll. Visst, även dessa ligger ljusår efter vid en jämförelse med utländska kollegor men dom kämpar. Jättemycket kämpar dom. Dom försöker verkligen göra allt för att vi hemma i soffan ska tro att vi ser en fantastisk fotbollsunderhållning utan dess like. De sitter och huttrar vid rangliga träbord på Örjansvalls "pressläktare" med röda näsor och frusna fötter. De gör halvleksanalyser samtidigt som vaktis går och rättar till tuvor i bakgrunden och speakern annonserar lotterivinster och ber ägaren till en blå volvo flytta sin bil. TV-kommentatorerna är svensk fotbolls sanna hjältar och det är dom som borde hyllas av spelarna på fotbollsgalan och inte tvärtom. De vill så gärna att Sverige ska vara ett I-land i fotbollseuropa. De vill så gärna tro att 0-0 mellan Häcken och Gävle är värt analys och eftersnack. Jag vill också tro det. Men alltför ofta är min och Ola Wenströms verklighetsuppfattning inte densamma.
Ola kanske säger:
Fin maskerad passning där.
Jag ser: En snedspark som träffar rätt ändå.
Ola berömmer:
En smart boll i djupled.
Jag ser: En tjong som träffar rätt mot alla odds.
Ola utbrister:
Vasst inlägg.
Jag ser: Ett misslyckat skott på mål som fångas upp och nickas långt utanför.
Ola analyserar:
Örgryte har flyttat fram positionerna rejält i andra halvlek.
Jag ser: Att Örgrytes motståndare inte orkade springa i mer än 45 minuter.
Ola hyllar:
Ett otroligt vackert kortpassningsspel.Jag ser: Att ingen törs ha bollen.
Ola säger:
Snabb omställning.
Jag ser: En anfallare som snubblar på- och blir av med bollen.
Ola konstaterar:
Inget planerat byte.
Jag tänker: Min farmor skulle göra en bättre match än clownerna på plan.
Ola säger:
Ett härligt instick till forwarden.
Jag tänker: Turgubbe.
Jag hatar inte svensk fotboll. Tvärtom. Men erkänn att det skulle vara roligt om man kunde leva i 500 år till och fick se ett svenskt klubblag (AIK) i championsleaguefinal på sin 532:a födelsedag.
